The testament to five sons
Printed page 39
PDF page 47 · Calmar, 1836
Page 39, passage p039-s001
ter the society; never before had I seen such splendid ladies and gentlemen as the multitude that gathered here.
komma i societén; ännu hade jag aldrig sett så lysande damer och herrar, som den mängd, hvilken här samlade sig.
Page 39, passage p039-s002
The clock became both six and seven; several of the guardsmen were not unaware of my invitation and therefore said to me: ‘by all means go in now, it is high time.’
Klockan blef både 6 och 7; flere af drabanterna voro icke okunnige om min inbjudning, sade derför till mig: ”för all del gå nu in, det är hög tid.”
Page 39, passage p039-s003
One of the servants, who passed through the hall and who presumably knew through his colleague, who had summoned me, that I was invited, sought politely to remind me of it, but everything remained without effect upon a benumbed creature whose feet were as though nailed to the floor.
En af betjeningen, som passerade genom salen, och som förmodligen genom sin kamrat, som uppkallade mig, visste att jag var inbjuden, sökte att på artigt sätt påminna mig derom, men allt förblef utan inflytelse på en försoffad varelse, hvilkens fötter voro likasom spikade vid golfvet.
Page 39, passage p039-s004
Somewhat later in the evening they carried out to me a large glass of pleasant-tasting, non-spirituous drink together with delicious confectionery, and then a page came with the King’s command that the following morning I should present myself to His private secretary to receive an answer to the petition I had submissively submitted.
Något senare på aftonen bar man ut till mig ett stort glas välsmakande, ej spirituös dryck jemte läcker konfekt, och sedan kom en page med Konungens befallning, att jag skulle följande morgon infinna mig hos Dess handsekreter, att erhålla svar å min i underdånighet insinuerade suplik.
Page 39, passage p039-s005
As vainly as I seek to recall this day, fled fifty-five years ago, so impossible is it for me to cloak my boorishness with an excuse; I have been in much conflict with myself over whether I ought to suppress the event, but I have found it to constitute so essential a scene in
Lika fåfängt jag söker att återkalla denna för 55 år sedan flydda dag, lika omöjligt är det mig att med ursäkt hölja min tölpaktighet; i mycken strid med mig har jag varit huruvida jag borde förtiga händelsen, men jag har funnit densamma utgöra en så väsendtlig scen i